Medan publiken på läktaren uppsluppet firade Täby Galopps premiärdag satt arkitekten Sune Lindström och föreställde sig en ny stadsbild som inte liknade någonting som funnits i Sverige tidigare. Kvarteren han planerade skulle bli enorma, uppmärksammade, folktäta, älskade, hatade och galoppbanans absolut närmaste grannar. I det här kapitlet lär du känna berättelsen bakom Grindtorp, Näsbydal och Storstugan.
En storstilad premiärdag men besvärlig ekonomi
Invigningen av Täby Galopp blev en stor succé. Enligt Dagens Nyheter kom 11 000 besökare, och kung Gustaf VI Adolf höll i invigningsceremonin. Även om besökssiffran har ifrågasatts i efterhand var dagen dokumenterat välbesökt och festlig.
Trots den lyckade premiärdagen hade galoppbanan svårt att regelbundet locka en stor publik till Täby. Arrangörerna hade hoppats på omkring 5 000 besökare på de vanliga tävlingsdagarna och 10 000 vid större lopp, men de siffrorna nåddes sällan. Läktaren som rymde 3 500 sittande åskådare krävde många besökare för att upplevas som välfylld. Publiken tyckte att Täby Galopp låg för långt från Stockholm, och de spelade inte lika mycket som arrangörerna hade hoppats.
Redan 1962 gick den dåvarande arrangören, Stockholms Kapplöpningssällskap, i konkurs. Staten tog över banan och lät Täby Galopp AB sköta driften. Lånen för bygget betalades av ända fram till slutet av 1980-talet, och under hela den tiden hade staten med en representant i banans styrelse. Kanske upplevde arrangörerna trots det ekonomiska läget att Täby, vars befolkning skulle växa väldigt snabbt under 1960-talet, var en bra plats att rekrytera den önskade publiken. Täby kommun hade en befolkningsökning från 10 000 till 30 000 invånare mellan år 1950 och 1965.
Planeringen av en stad på landet
Den 1 januari 1948 blev Täby en köping. Samtidigt upphörde Täby municipalsamhälle, som hade funnits sedan 1927. Då slogs hela landskommunen ihop med en del av Danderyds köping (Lahäll), och Täby köping bildades.
År 1947 kom en ny byggnadslag som gav kommunerna planmonopol. Generalplaner blev det viktigaste instrumentet och de omfattade oftast flera stadsdelar eller ibland en hel kommun. Det gav Täby möjligheten att styra var, när och hur byggandet skulle ske.
I början av 1950-talet var bostadsbristen stor i Storstockholm. För att lösa detta köpte Täby köping år 1950 gårdarna Tibble, Ensta och Åkerby. Där planerade kommunen att bygga bostäder och ett nytt centrum. Jordbruket avvecklades, men Tibbles stora ladugård stod kvar ända till 1968.
I slutet av år 1951 startade ett samarbete mellan flera kommuner kring Stockholm. Det kallades för regionplaneförbundet. Den första stora planen för området runt Stockholm blev klar år 1958. Den kallades Regionplan 1958. Förbundet godkände planen i december 1958, och regeringen sa ja till den i november 1960.
Planen visade hur marken skulle användas i framtiden, särskilt i områden nära Stockholm. Den handlade om hur området skulle utvecklas fram till år 1990.
Regionplanen för Stockholm angav att befolkningen i nordöstra delen av regionen skulle växa till omkring 110 000 invånare inom några årtionden, fler än i dagens Norrköping. Täby skulle fungera som centrum för denna nya stad och rymma varuhus, specialbutiker, restauranger, biograf, skolor, idrottshall, simhall och olika offentliga institutioner.
Kollektivtrafiken koncentrerades hit med busslinjer och tågstation. Precis som i Stockholm stads zonplan satsades det också i Täby kommun på tät bostadsbebyggelse nära affärs- och administrationsområden. I Täbys egen nya innerstad skulle invånarna också ges möjligheter att bo centralt med de fördelar det innebar. Utifrån dessa förutsättningar växte projektet som kom att kallas “Mastodonten” fram.
År 1948 tog Täby fram sin första generalplan, utarbetad av arkitekten Sune Lindström. Planen markerade början på en omfattande omvandling av kommunen från landsbygd till en modern stadsdel. Kommunen inledde ett aktivt markförvärv för att möjliggöra bostadsbyggandet. Ett viktigt steg togs 1950, då Täby köpte Näsby Fastighets AB och därigenom fick tillgång till stora markområden i södra delen av kommunen.
Tibble gård, strategiskt belägen nära Roslagsbanan och motorvägen mot Norrtälje, valdes som plats för det nya centrumet. Där planerades bostäder, arbetsplatser och offentliga institutioner. Utvecklingen leddes av kommundirektören Gustaf Berg, och Sune Lindström fick även uppdraget att utforma bebyggelsen. De första etapperna var Näsbydal och Grindtorp, och planerna inkluderade då även en framtida tunnelbaneförbindelse från Stockholm.
Projektet innebar en tydlig förändring av Täbys lantliga prägel och väckte livlig debatt. Kommunen försvarade satsningen genom att hänvisa till liknande framgångsrika stadsplaneringsprojekt i England och Tyskland.
Täby storcentrum började planeras redan i början av 1960-talet men invigdes 1968. Det var Europas första inglasade affärscentrum och förebilden kom från USA. Innan bygget hade påbörjats hade marken kring den gamla järnåldersbyn Tibble Gård fått grävas ut av arkeologer.
Under åren kring 1960 växte en internationell strävan efter monumentalitet inom stadsplaneringen fram. I Sverige var Sune Lindström en av de främsta förespråkarna. Han menade att moderna transportmedel, som bilar och flygplan, hade förändrat sättet vi uppfattar staden. Det nya perspektivet krävde större skala, svepande linjer och långa siktlinjer. Byggnaderna skulle inte bara fungera som bostäder eller kontor utan de skulle också vara skulpturer som framhävde landskapets stora drag. Eftersom staden ofta betraktades i rörelse, blev det viktigt att skapa en rytm i bebyggelsen. Höga hus placerades på höjder, medan lägre byggnader och grönområden lades i dalgångar. Nivåskillnaderna förstärktes för att skapa en kraftfull stadsbild där arkitekturen dominerade landskapet.
På en konferens på Grand Hôtel Saltsjöbaden presenterade Lindström, tillsammans med arkitekterna Alfred Bydén och Åke Arell, en stadsplan som inkluderade 25-våningshus, 10-våningshus och en ny järnvägsstation.
Den ursprungliga visionen förändrades efter stark kritik och det planerade 25-våningshuset sänktes till 17 våningar, och ett annat minskades från tio till sju våningar. Den slutliga stadsplanen godkändes 1963.
Mellan 1957 och 1959 byggdes de åtta stora punkthusen i Näsbydal, tillsammans med skolor, daghem och serviceinrättningar. Samtidigt pågick andra omfattande infrastrukturprojekt, som Käppalaverket och motorvägsbygget.
Nästa stora projekt blev Grindtorp, där husen uppfördes i halvcirkelformer mellan 1961 och 1966.
Runt det regionala storcentrumet skulle det byggas ett riktigt högt hus, Storstugan som i folkmun kallades Mastodonten. Det färdigställdes med en vattenspegel, lekytor, tennisbana och gångstråk. Intill Biblioteksgången byggdes även Lillstugan, en sjuvåningsbyggnad som anslöts till det tidigare Täby sjukhus.
Dåtid och nutid: Biblioteksgången i Täby centrum.u003cstrongu003e Vänster bild:u003c/strongu003e Fotograf: Okänd, Källa: Täby hembygdsförening u003cstrongu003eHöger bild:u003c/strongu003e Fotograf: Jenny Bergensten
Dåtid och nutid: De färglada skulpturerna utanför Storstugan i Täby Centrum. u003cstrongu003eVänster bild:u003c/strongu003e Foto: Täby hembygdsförening u003cstrongu003eHöger bild:u003c/strongu003e Fotograferad 2025 Foto: Jenny Bergensten / Stockholms läns museum
Generalplanen inkluderade flera mindre centrum för handel och service i olika delar av Täby. När motorvägen var färdig kom istället idén om att skapa ett enda större centrum som kunde betjäna hela södra Roslagen. Därför placerades Täby centrum så nära motorvägen som möjligt, och den 26 september 1968 invigdes det av landshövding Allan Nordenstam. Täby centrum blev inte bara en plats för handel, utan blev också ett kulturellt centrum med ett stort huvudbibliotek och en teater för musik och konst.
Inom området ligger också Täby Sportcenter. Anläggningen invigdes 1960 och har sedan dess varit en viktig del av sport- och fritidslivet i kommunen. Sportcentret innehåller en sporthall, en simhall med både inomhus- och utomhusbassänger och ett motionscenter.
Sune Lindström i Veckojournalen 1962
”Bostadsstandarden har stigit mycket sedan kriget. En betydande del av äran för det har bostadspolitiken. Men den politiken har också skönhetsfläckar. Till dem räknar jag för min del den favorisering som de stora flerfamiljshusen fått på enfamiljshusens bekostnad. Till råga på olyckan har ju de stora husen sedan ofta kommit att förläggas olyckligt och på olämpliga platser.
Det hör nu till bilden att många fackmän, arkitekter och planerare, sedan årtionden kritiserat denna sida i utvecklingen. Själv har jag i generalplan efter generalplan i stad efter stad på 1940-och 50-talen framhållit, att bostadsproduktionen borde inriktas mera på småhus, om man ville skapa ett bostadsbestånd som svarar mot de boendes önskningar.
Fackmännens kritik har emellertid förklingat ganska ohörd. Opinionen har varit rätt kallsinnig ända intill allra sista tid. Men nu har man blivit så mycket mera nyfrälst. Nu finns det inga gränser för hur dåliga de stora och höga husen är. Det finns inga gränser för hur omoralisk den är som höjer ett finger till försvar för ett höghus.
I denna situation är det skäl att be om litet eftertanke. Och tänker man efter skall man finna att olika bostadsformer principiellt har olika både för- och nackdelar. Bosättningen i låg och gles bebyggelse kan ge förmånen av närhet till marken och grönskan och ge kontakt mellan lägenheten och de minsta barnens lekplatser. Men nackdelen är att den låga bebyggelsen kräver större plats och därmed får man normalt större avstånd till butiker, skolor, hållplatser och andra delar av en stad. Den högre bebyggelsen däremot kan ge förmånen av närhet till butiker, annan service, hållplats. Den kan bli stadsmässigare. Men man får bo tätare och har mindre kontakt med naturen.
Dessa fördelar och nackdelar värderas olika av olika människor. Och mer än så. Under olika delar av sitt liv kan samma person värdesätta dem helt olika. Med en generalisering som är mycket grov, men som troligen ändå i stort sett visar rätt, kan man utgå ifrån att flertalet familjer med små barn föredrar att bo i det låga huset, helst enfamiljshuset. utan tvekan finns även barnfamiljer som föredrar flerfamiljshuset, därför att det ur många synpunkter kan vara bekvämare. Det gör också oftast unga, studenter, barnlösa familjer och pensionärer. I detta sammanhang måste man också alltid komma ihåg att familjerna med små barn inte är så många. I hela landet inte mer än 20 % av alla hushåll. Eftersom allt fler skaffar sig en fritidsbostad utanför staden minskar också behovet av och intresset för egnahemsbostaden. När man är i staden vill man bo så centralt som möjligt. Naturen får man på ”landet”. Människors olika värderingar gör att vi bör skapa ett bostadsbestånd med många variationer och skiftande egenskaper. Det kan bidra till att ge människorna större valfrihet.”
